För ett år sen...
För ett år sedan denna tid var jag och Martin på förlossningen och fick sova över.
Minns så väl den dagen.
Vi hade tid på morgonen för övertidskontroll, men först skulle vi fara och beiskta bilen. När jag vaknade och klev upp kände jag att värkarna hade börjat. Blev lite skraj, för jag var ganska övertygad om att vi skulle få våran bebis på besiktningen bland alla karlar som jobbade där. Eftersom jag var lite rädd så ville jag inte oroa Martin nåt, utan jag sa att jag hade värkar men spelade lugn. För skulle Martin stressa upp sig skulle jag bli ännu mer nervös. Som tur var så gick det fort att beikta bilen, så vi for upp på förlossningen för övertidskontrol nr 2. Visst att jag hade värkar, men inte så mycket. Vi blev ordinerade att vara ute och gå, så vi gick runt ute och kollade. Jag är en människa som har jätte svårt för att visa smärta, så det var en promenad som var mest en pina. Försökte gå normalt så inte folk skulle tro att jag var en som snart skulle föda *skratt*
Efter 1-1 1/2 timme så gick vi tillbaka, men ingenting hade hänt. Jag var bara öppen 2 cm och det hade jag ju varit hela dagen. Så vi fick fara hem. På väg hem i bilen fick jag ännu mera ont så Martin började klocka värkarna, och dom kom mellan 5-6 minuter. Jag skulle absolut ha en värktablett så vi svängde förbi hos mamma där jag kände hur jag snäste åt henne att jag ville ha en alvedon. När hon bara hade Ipren (som man förståss inte får ta när man är gravid) vart jag lite sur och snäste ut ett "hejdå" och gick till bilen och vi for hem. När jag kom hem ställde jag mig i duschen, men värkarna gjorde ont så vi ringde till förlossningen och dom sa att vi skulle komma tillbaka.
Ringde till mamma och berättade att vi skulle åka in och att hon kunde hälsa alla att ingen fick ringa. Vi skulle ringa när det var klart, för jag orkade inte prata med någon.
När vi kom in så var jag bara öppen 3 cm så det hade inte hänt mycket. Hade värkar som inte heller var regelbundna så jag fick istället en alvedon, morfin och brickanyl (eller hur det stavas) och en liten sovdos så jag skulle orka att föda barn dagen efter.
När jag vaknade nästa dag (den 24 maj) så var värkarna borta. Besviken för jag var beslutsam att föda ut mitt barn (hade gått över då 11 dagar), fick komma in på ett rum för koll. Men värkarna var som borta, så vi vart ordinerad ännu en gång att gå ut och gå. Bestämde oss för att gå ner på stan och kolla lite. For och fikade eftersom affärerna inte hade öppnat och sen gick vi och köpte lite smågrejor som vi inte hade hunnit köpa. Gick och lånade nyckeln av Vicky så vi kunde vara i deras lägenhet medans vi väntade på att tiden skulle gå. Frågade på samma gång om vi kanske kunde få sova över där om det blev så att vi skulle bli hemskickade igen, och självklart skulle vi det.
Ringde mamma och det första hon sa när hon såg mitt nummer var "grattis gumman, vad blev det för nåt?", jag snäste åt henne denna gång med att det hade inte blivit nånting.
Tillbaka på förlossning så fick vi en annan BM som var jätte gullig, och hon sa att vi skulle få vara kvar ett tag till. Runt klockan 17 så bestämde hon att dom skulle sätta igång förlossningen och dom tod hål på fosterhinnan. Efter 5 timmar så kom världens finaste pojke fram... Våran lilla Edvin!
3785g och 54 cm!
När man tänker tillbaka önskar man att man kunde resa till den tidpunkten igen. Fast värkar var smärtsamma så var det så spännande, man var så nyfiken på bebisen som gömde sig i magen och varit där i 9 månader! Den som legat och sparkat inne i min mage och som man burit med sig så länge, man ville bara se den lille och se hur han såg ut. Om han var mest lik mig eller Martin. Hur han var, om han hade samma dygnsrytmer som han hade i magen. Om han hade mycket eller lite hår. Man hade så många funderingar.
Man var lite nervös hur det skulle bli att vara mamma. Om man skulle klara av det?
Men som tur är fick vi ett jätte snällt barn. Edvin har aldrig varit ett grinigt barn, utan är för det mesta väldigt nöjd (men som sagt så har ju även solen sina fläckar).
Och ögonblicket när jag fick upp Edvin på bröstet är helt obeskrivligt, hur smärtan bara försvann och man såg det vackraste som man nånsin sett! Man räknade tår och fingrar och man kännde bandet till sitt barn på en gång!
Är nästan så man blir sugen på att skaffa ett ill snart så man får uppleva allt detta igen! För det är helt klart värt smärtan!
Älskar min lilla E!
Minns så väl den dagen.
Vi hade tid på morgonen för övertidskontroll, men först skulle vi fara och beiskta bilen. När jag vaknade och klev upp kände jag att värkarna hade börjat. Blev lite skraj, för jag var ganska övertygad om att vi skulle få våran bebis på besiktningen bland alla karlar som jobbade där. Eftersom jag var lite rädd så ville jag inte oroa Martin nåt, utan jag sa att jag hade värkar men spelade lugn. För skulle Martin stressa upp sig skulle jag bli ännu mer nervös. Som tur var så gick det fort att beikta bilen, så vi for upp på förlossningen för övertidskontrol nr 2. Visst att jag hade värkar, men inte så mycket. Vi blev ordinerade att vara ute och gå, så vi gick runt ute och kollade. Jag är en människa som har jätte svårt för att visa smärta, så det var en promenad som var mest en pina. Försökte gå normalt så inte folk skulle tro att jag var en som snart skulle föda *skratt*
Efter 1-1 1/2 timme så gick vi tillbaka, men ingenting hade hänt. Jag var bara öppen 2 cm och det hade jag ju varit hela dagen. Så vi fick fara hem. På väg hem i bilen fick jag ännu mera ont så Martin började klocka värkarna, och dom kom mellan 5-6 minuter. Jag skulle absolut ha en värktablett så vi svängde förbi hos mamma där jag kände hur jag snäste åt henne att jag ville ha en alvedon. När hon bara hade Ipren (som man förståss inte får ta när man är gravid) vart jag lite sur och snäste ut ett "hejdå" och gick till bilen och vi for hem. När jag kom hem ställde jag mig i duschen, men värkarna gjorde ont så vi ringde till förlossningen och dom sa att vi skulle komma tillbaka.
Ringde till mamma och berättade att vi skulle åka in och att hon kunde hälsa alla att ingen fick ringa. Vi skulle ringa när det var klart, för jag orkade inte prata med någon.
När vi kom in så var jag bara öppen 3 cm så det hade inte hänt mycket. Hade värkar som inte heller var regelbundna så jag fick istället en alvedon, morfin och brickanyl (eller hur det stavas) och en liten sovdos så jag skulle orka att föda barn dagen efter.
När jag vaknade nästa dag (den 24 maj) så var värkarna borta. Besviken för jag var beslutsam att föda ut mitt barn (hade gått över då 11 dagar), fick komma in på ett rum för koll. Men värkarna var som borta, så vi vart ordinerad ännu en gång att gå ut och gå. Bestämde oss för att gå ner på stan och kolla lite. For och fikade eftersom affärerna inte hade öppnat och sen gick vi och köpte lite smågrejor som vi inte hade hunnit köpa. Gick och lånade nyckeln av Vicky så vi kunde vara i deras lägenhet medans vi väntade på att tiden skulle gå. Frågade på samma gång om vi kanske kunde få sova över där om det blev så att vi skulle bli hemskickade igen, och självklart skulle vi det.
Ringde mamma och det första hon sa när hon såg mitt nummer var "grattis gumman, vad blev det för nåt?", jag snäste åt henne denna gång med att det hade inte blivit nånting.
Tillbaka på förlossning så fick vi en annan BM som var jätte gullig, och hon sa att vi skulle få vara kvar ett tag till. Runt klockan 17 så bestämde hon att dom skulle sätta igång förlossningen och dom tod hål på fosterhinnan. Efter 5 timmar så kom världens finaste pojke fram... Våran lilla Edvin!
3785g och 54 cm!
När man tänker tillbaka önskar man att man kunde resa till den tidpunkten igen. Fast värkar var smärtsamma så var det så spännande, man var så nyfiken på bebisen som gömde sig i magen och varit där i 9 månader! Den som legat och sparkat inne i min mage och som man burit med sig så länge, man ville bara se den lille och se hur han såg ut. Om han var mest lik mig eller Martin. Hur han var, om han hade samma dygnsrytmer som han hade i magen. Om han hade mycket eller lite hår. Man hade så många funderingar.
Man var lite nervös hur det skulle bli att vara mamma. Om man skulle klara av det?
Men som tur är fick vi ett jätte snällt barn. Edvin har aldrig varit ett grinigt barn, utan är för det mesta väldigt nöjd (men som sagt så har ju även solen sina fläckar).
Och ögonblicket när jag fick upp Edvin på bröstet är helt obeskrivligt, hur smärtan bara försvann och man såg det vackraste som man nånsin sett! Man räknade tår och fingrar och man kännde bandet till sitt barn på en gång!
Är nästan så man blir sugen på att skaffa ett ill snart så man får uppleva allt detta igen! För det är helt klart värt smärtan!
Älskar min lilla E!
Kommentarer
Postat av: Annie
Tänk vad det är underbart att få barn, man minns den där förlossningen i minsta detalj, så speciellt. Min lilla är 16 månader och jag är verkligen sugen på 2:an snart! Trevlig helg :)
Trackback
